Malenami: Plötsligt var huset vid havet ute på marknaden igen

Det var vårvintern 2016 som Mattias började prata om att han skulle flytta tillbaka till Umeå. När vi träffades sommaren 2015 bodde han i Uppsala men hade ett sommarhus utanför Umeå. Så det var på det sättet vi matchade på datingappen Tinder. Det var nämligen 138 km från min bostad i Karleby till hans sommarhus i Umeå.

Tillsammans började vi titta på lägenheter, radhus och villor. Och detta är ju ett härligt sätt att lära känna en ny stad på. Vi gick och tittade och lade bud på några pärlor vid älven och i Holmsund. Men budgivningen tog sådan fart att till och med jag, som jobbat många år som fastighetsförmedlare, blev förvånad över hur annorlunda bostadsmarknadskulturen i vårt grannland är. 

Senare den våren hittade jag ett hus utanför Umeå. Det föll mig i smaken, men ändå inte. Skrattade och visade stället för Mattias. Sa: “Haha, se vilket överpris de lagt på detta hus! Det har ju inte ens bastu!”. Detta fick jag för övrigt nog lära mig och finna mig i: svenska hem har sällan bastu. 

Huset var intressant, inte så mycket på grund av sin speciella arkitektoniska utformning eller sin historiska bakgrund – det var en gammal sommarstuga. Nej, det var läget, alldeles vid stranden, och utsikten från de stora fönstren mot havet.

Sedan försvann huset. 

 

 

Sommaren kom och vi letade vidare. Bodde i Mattias sommarstuga utanför Umeå. Jag målade om hela stugan. Spisen målade jag med kalklitir, väggarna målade jag vita. Tog släggan och slog bort den konstiga köksön som gjorde stället så litet. Öppnade upp till nya ytor. På en pontonbrygga släpade jag över en begagnad Ektorp-soffa. Ja, berättade jag att sommarstugan finns på en ö? Inte alltid helt lätt att renovera och inreda ett sådant ställe. Man måste vara påhittig! Det var som om jag undermedvetet preppade stället för försäljning. 

Plötsligt var huset vid havet ute på marknaden igen. Till ett nytt pris. 

Vi körde dit och tittade. Det låg regn i luften. Tungt, dystert väder. Tyckte om stället, men kände ändå inte att hjärtat skulle ha sjungit. Ändå kunde stället duga liksom. Jag gick ner till vattnet, som då stod högt, kom upp till gräset. Mäklaren sade att stranden var en sandstrand, men jag tänkte nog att bottnen såg ut att vara gyttjig. ”Synd, fint ställe, men man har ändå ingen glädje av stranden och bad”, tänkte jag. 

Så fel jag hade. 

 

 

Nu lade vi ett bud, fick huset och åkte dit igen. Min son Leon var också med denna gång. Det var en strålande höstdag och de vita rosorna i trädgården blommade och doftade så fantastiskt. Vi såg oss omkring inne i huset. I detta skede var det nästan tomt på saker. Det var nu man kunde se sig själv sitta där i sin egen soffa, framför brasan. Det var nu jag verkligen såg huset och all dess potential. Jag började smårenovera och inreda huset i huvudet. Vi gick ut på gården. Såg mot havet, som såg så annorlunda ut jämfört med senaste gång vi var där. Blinkade och tänkte: ”Det kan inte vara sant.” Sprang ut med Leon i famnen. Vi skrattade och jag kände stora glädjetårar falla nerför kinderna. Vattnet hade dragit sig tillbaka. Det var högtryck och det vi stod på var en hundra meter lång strandremsa. Sandstrand. Himmel vilken fantastisk känsla det var!

Min pojke sprang framför mig långt ut på stranden och vi tjoade och lekte länge.

 

 

För mig är det fullt förståeligt att undersökningar visar att personer som bor nära kusten har lägre stressnivåer och bättre hälsa än de som inte gör det. Varför det är så har forskarna inte några bra svar på, men det känns mindre viktigt. För vi märker nog alla att vårt välbefinnande ökar i närheten av vatten. Själv märker jag ofta att tv:n står påslagen medan det enda jag gör är att vilsamt blicka ut över havet. Och inte kan jag avgöra om vi har bättre hälsa eller är lyckligare än andra, nej, men jag kan nog säga att min fritid är mer meningsfull och lugn i rytmen. Man uppmuntras också till att motionera och röra på sig på ett annat sätt. 

 

 

Dessutom finns tacksamheten närvarande. Tror den kommer av den känsla man får när man tittar ut över havet. Det är samma känsla man får när man tittar upp mot stjärnhimlen och inser hur liten man är. Liten men ändå sammankopplad med allt i universum. Mäktig känsla.

Snart möter vi vår tredje sommar vid havet. Vi har ofta vänner eller släkt på besök, på sommaren bor de i gäststugan. Kan inte bestämma mig för vilken årstid jag tycker är bäst. Alla har sin tjusning. Skidspåret från altanen i strålande februari-/marssol, fågelskådarna en tidig majmorgon, kitesurfarna när julivindarna ligger rätt eller havsörnen som kämpar i höststormen. Vi trivs alltid lika bra, trots att årstiderna växlar, naturens färger skiftar och vädrets makter tar i. Det enda jag vet med säkerhet är att jag aldrig kommer att vänja mig vid att solen går upp ur havet. I det fallet ligger mina finska rötter djupt.

 

23 Jag gillar detta
0 Jag gillar inte detta

Skriv en kommentar

Din e-post kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är markerade med *